mywii

det finns nog ingen i hela världen som fattar hur jag mår, eller hur jag känner. eller vem jag är.

jag är så trött men det finns ingen som fattar ändå.
hur ska jag göra för att få folk att förstå?

är mest ledsen, är mest bara så himla splittrad.
orkar inte länge till.

nu är det snart 1 år sedan min pappa dog.
det var på julafton förra året som jag, eller vi, fick reda på att han inte skulle leva mer. han skulle dö.
han dog 2 dagar efter julafton, den 26, tidigt på morgonen.

det krampar till i mitt hjärta varje gång jag tänker på det, jag vill inte tänka på det, men jag vet att jag inte alltid kan förtränga det, för då blir det bara värre i slutändan.

jag hatar egentligen julen, & nu hatar jag julen ännu mer. för nu kommer jag alltid tänka på min pappa, & det gör ju så himla ont. verkligen.

jag vet inte egentligen vad jag ska skriva, men jag mår bara så himla dåligt. & jag har så ont i mitt hjärta hela tiden & jag tror att min ångest håller på att döda mig.
varje dag.

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, eller vad jag ska säga.
men mitt liv är mest så himla mkt sorg,
mest sorg, ilska, hat & ångest.
& jag blir så himla trött på de bara.

jag tänker så mycket på min pappa, han är död & det finns inget man kan göra åt det.
jag försöker hålla all ledsamhet inom mig, helst vill jag bara gråta, gråta.
krypa upp i någons fina famn & känna mig omtyckt, våga gråta.
varför ska livet vara så himla jobbigt,
varför ska mitt liv bara vara skit skit skit hela jävla tiden?

jag är bara så trött & tänker mest bara
snälla ta mig häirfrån!

jag vet inte riktigt vad det är som händer, men jag tror att min kropp säger nej, eller försöker säga att något är fel.
jag blir sjuk, gång på gång & jag orkar bara inte.
inte bara det att mitt psyke är en katastrof, nu börjar även allt annat kapitulera,
vet inte om jag ska bli rädd, eller bara tänka, att okej det är såhär.
jag kanske ändå förstår min kropp.
usch jag är mest bara så himla splittrad.

de känns som att jag är som luft för alla, jag får aldrig någon tid,
vill ingen ha med mig att göra, vad har jag egentligen gjort för fel?
snälla förklara,
eller snälla,
kanske hjälp mig,
istället?

däför är jag ensamheten själv,
de finns ingenb som hindrar mig, inget gör något,
det finns nog ingten som bryr sig om mig,
eller vad jag gör,
eller hur jag mår.

jag kämpar nog inte alls längre,
jag tror att jag har gett upp,
eller jag håller på att ge upp
bit för bit.

livet är så himla tufft & jag vet inte riktigt om jag orkar längre
för allt rinner sakta
sakta
ur mig & jag känner mest bara en stor hopplöshet,
& den bara växer egentligen.

senaste tiden har det mest varit ångest & hjärtkramp,
jag knaprar mest lugnande, som jag inte vet om dom är så lugnande faktiskt, & de krampar till i bröstet men mest i hjärtat.

jag tänker mest att jag orkar inte, jag har gett upp hoppet om mig själv,
vem ska jag då kämpa för?
mig,
eller dom?

jag vet inte.

jag kommer nog aldrig bli fri,
jag faller nog mest ner i mina demoners famn & dom håller ett så hårt grepp om mig.

idag är de möte på skolan, jag är lite nervös
men jag antar att jag får ta konsekvenserna,
men &?

nej jag är så slut bara,
punkt.