mywii

jag hatar den känslan, när man tror att man ska dö, & man vill bara rymma. men man vet inte vart. man får bara den impulsen, nu sticker jag.
då är de kanske bra att ha folk som kan hindra en.

i fredags trodde jag skulle dö & jag hyperventilerade, (hej en av dom värsta ångestattackerna), personalen fick lugna mig & hålla fast mig, jag skrek; att jag vill härifrån! dom sa att de finns ingen annan plats där jag mår bättre. de är sant men jag förstod inte de då.
jag fick lugnat ner mig, där jag log i famnen hos en i personalen. jag låg på golvet & kände mig så töntig.
sen sitta i soffan & få lite närhet. de betyder.
men mitt psyke mår så dåligt & jag vet snart inte vart jag ska ta vägen riktigt.

jag känner mig värdelös, ett hopplöst fall & jag ser saker.
jag är misstänksam, för kan jag lita på er?

helst vill jag bara sluta leva, men livet är nog inte värt de.
finns de något som är värt något ens?

& mitt hjärta är så brustet, de går inte att laga.
vem var de som trampade på det, egentligen?