det finns aldrig någon där,

däför är jag ensamheten själv,
de finns ingenb som hindrar mig, inget gör något,
det finns nog ingten som bryr sig om mig,
eller vad jag gör,
eller hur jag mår.

jag kämpar nog inte alls längre,
jag tror att jag har gett upp,
eller jag håller på att ge upp
bit för bit.

livet är så himla tufft & jag vet inte riktigt om jag orkar längre
för allt rinner sakta
sakta
ur mig & jag känner mest bara en stor hopplöshet,
& den bara växer egentligen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0