mywii

jag försöker få kontrollen igen, meningslöst,
för de kan ändå aldrig bli som förut.

jag har gått ner i v i k t, & förstår inte riktigt varför.
för de kan aldrig bli som förut igen.

är så trött, vill bara sova,
vakna när livet är okej igen. för nu är det mest bara meningslöst & inget att kämpa för.
inte som de var förut.
då man levde i lögnen & förträngde sanningen.

jag lever mest själv i min egna lilla bubbla, ska de alltid vara såhär?
isolera sig själv, i sig själv.
glömma bort omvärlden & bara tänka på lögnen & hata sanningen.

ont överallt mest ont i själen,
den svider,
den är öm.
men mest sårad.

vet inte mer.
lämna mig i min bubbla, där vågar jag känna mig trygg.

som att stampa på samma ställe,
hela tiden.
stampar runt, ibland bakåt,
aldrig framåt.
hur kommer jag framåt,
vill jag?
ja innerst inne vet jag att jag vill,
men ytterst ute vill jag inte.
ska jag lyssna på mitt inre,
eller alltid stanna vid mitt yttre?

jag har börjat få mer å n g e s t,
jag k r ä k s mer,
var hos min behandlare,
kommer träffa henne igen i augusti.
lång tid, ingen att ventilera tankar kring m at sed lar hit & dit.
visst personalen finns här,
men med min behandlare kan jag prata om mer praktiska saker.

vill mest bara försvinna & krypa upp i någons knä.
gråta lite & gråta lite till
låt mig få vara liten igen.

först diagnos b u l i m i a nervosa,
sedan diagnos a n o r e x i a nervosa.

äta massor, inte äta alls.
kräkas,
hetsa,
svälta,
laxera,
träna,
ångest ångest ångest.

få dom orden upp i ansiktet, aj aj de gör ont,
man vill inte höra dem orden, när man känner sig så stor.
så fel,
så jävla äcklig.

sluta sluta, ni hånar mig,
alltid gör ni de.
jag är inte sjuk, lämna mig i fred.
(jag är sjuk, snälla hjälp mig!)

jag vill radera alla tankar,
som att trycka på delete & allt är borta.
vill jag att allt ska försvinna,
vad är jag utan detta.
snälla jag vill inte ha detta,
jag vill, jag måste.
jag orkar inte,
vill inte mer.

ångest när jag äter,
ångest när jag inte äter.

snälla, när är du lugn?

jag är fast här, i min äs-bubbla,
kommer inte ut för allt slår bara tillbaks till mig.

fingarna i halsen,
ångest du vann.

för inget är egentligen så som de var,
men vi kan låtsas.
vi bygger upp fasaden.
(ingen får se vad vi håller på med, göm de väl)

jag är egentligen trött,
på att alltid bygga upp min fasad,
för att gömma mig för de verkliga,
för sanningen den som finns under min fasad.
jag vill inte komma dit,
vill inte möta allt.
vill inte veta.
orkar inte veta.

hur ska man våga röra de förbjuda,
hur hur hur,
hur ska man kunna ta en tugga, när bara tanken på det,
får en att vila krypa under skinnet.
hur gör man?
hur ska man våga trotsa sina demoner,
de jag får ä t a,
de jag inte får ä t a.

vad är normalt,
säg mig, vad är de normala.
jag vet inte. hatar att vara så vilsen,
mest vilsen i mig själv,
men vilsen överallt,
vart jag än går.
jag kan inte ta de lugnt,
allt går på högvarv jag känner mig ju så förvirrad!
åh,
hjälp mih söka efter de normala,
så man gör,
så man säger, allt.
vill inte sticka ut, vill inte visa mig. vad ska man egentligen välja?

hatar detta,
förvirrningen, tankarna som alltid är så dubbla & som säger olika saker.

nu orkar jag egentligen inte mer.

Jag bor kvar, här på hemmet, mot mina ä s,
mot mig själv.
Mot att inte kunna kontrollera min ångest, för jag vet inte hur jag ska göra,
de jag vet är fel för alla andra,
men inte för mig.

Vill ha de så, som det var.
Kontroll, kontroll ge mig kontrollen tillbaks.
Snälla, jag orkar inte kämpa med allt omkring mig ge mig bara något att kämpa för igen.
Måste hitta en mening med livet,
men de finns ingen.
Den meningen jag hade är fel för alla andra,
men inte för mig.

Dubbelt, allt är så dubbel.
Myrornas krig i mitt huvud,
svart möter vitt.
Vitt möter svart.
 så är de,
mest hela tiden,
jämt.

Inte för jag orkar men de känns som att alla förväntar sig att jag ska orka,
som att dom tror att jag orkar allt,
men de är de jag inte gör,
jag är en människa,
som efter många år blivit klen,
klenare blir jag.

hjälp mig.